Skärpta amorteringskrav löser inte bostadsmarknadens strukturella problem. Det skriver Mårten Lilja, vice vd Riksbyggen, Ulrika Blomqvist, vd Bostadsrätterna, David Johnsson, vd Trä- och Möbelföretagen, Mats Åkerlind tf vd Sveriges Byggindustrier och Günther Mårder, vd Företagarna.

Finansinspektionen vill se skärpta amorteringskrav. Hushåll som lånar mer än 4,5 gånger bruttoinkomsten ska amortera minst en procent av skulderna utöver nuvarande amorteringskrav, enligt förslaget som nyligen varit ute på remiss. Hushållen med störst skulder i förhållande till inkomst och bostadens värde tvingas alltså amortera minst tre procent.

Även om de tuffare villkoren endast gäller nytagna lån ser vi flera problem med FI:s förslag. FI bortser från att prisutvecklingen på bostäder är en logisk följd av bostadsbrist, eskalerande markpriser och låga räntenivåer. Det finns också en risk att bostadsköpare övergår till att ta dyra blancolån istället för bolån.

FI:s modell löser inte bostadsmarknadens strukturella problem. Konsekvensen blir snarare att hushållens marginaler krymper, vilket i sin tur leder till att den tillväxtgenererande konsumtionen dämpas. Skärpta amorteringskrav slår hårt mot både förstagångsköpare och redan etablerade på bostadsmarknaden. Vi har tagit fram några konkreta räkneexempel som visar hur rörlighet, ansvarstagande och företagande bestraffas av Finansinspektionen.

1. Pensionären och änkan Elsa flyttar till en lägenhet i Stockholm från en villa i Sundsvall för att komma närmare barn och barnbarn. Elsas årsinkomst är 240.000 kr. Det nya bolånet är 1,8 miljoner, lägenhetens marknadsvärde 4,3. Det ger en belåningsgrad på 42 procent och en skuldkvot på 7,5 gånger årsinkomsten. Elsa kommer att krävas på en utgift om 18.000 kr/år då hon tvingas amortera en procent.

2. Nyskilda föräldern Anders väljer att bo kvar i radhuset utanför Göteborg tills barnen har gått färdigt i skolan. Anders årsinkomst är 570.000 kr. Efter skilsmässan växer bolånet från 2,1 miljoner till 3,3. Radhuset har ett marknadsvärde på 4,3, vilket ger en skuldkvot på 5,8 gånger årsinkomsten och en belåningsgrad på 77 procent. Anders kommer att tvingas att amortera tre procent per år, vilket innebär en årlig utgift om 99.000 kr.

3. Företagaren Linda i Skåne investerar ett större belopp i sin affärsrörelse. Lindas årsinkomst är 600.000 kr. Med en villa vars marknadsvärde är fem miljoner ökar hon bolånet från 1,25 miljoner till 4,25. Det ger en belåningsgrad på 85 procent och en skuldkvot på 7,1 gånger årsinkomsten. Med en amorteringstakt på tre procent per år får Linda en utgift på 153.000 kr/år, utöver driftskostnaden.

Elsa, Anders och Linda är inga spekulanter som utnyttjar de låga räntorna och den akuta bostadsbristen. Tvärtom är det förändrade livssituationer och yrkesmässiga ambitioner som påverkar nivån på deras bolån. De bestraffas för den politiska oförmågan att lösa bostadsmarknadens strukturella problem.

För låt oss vara tydliga: Skärpta amorteringskrav gör varken att byggtakten kommer i fas med befolkningstillväxten, eller att rörligheten i befintligt bestånd förbättras.