Korta föredrag om bostadsbyggandet i Sverige framfördes under ett frukostseminarium på onsdagsmorgonen med representanter för Strategisk Arkitektur i Stockholm. Arkitekt och bygglovschef Ann-Kristin Kaplan, Stockholms stad, och Magdi Dobi, arkitekt och civilingenjör vid Dobi kvalitetskonsult, delade med sig av sina perspektiv vad gäller rubriken ”Utvecklar vi bostäder slentrianmässigt?”

Andreas Fries, partner på Strategisk Arkitektur, agerade moderator under seminariet. Han sammanfattade verksamheten vid företaget som ”värdefokuserad fastighetsutveckling” och nämnde att en förstärkning på bostadssidan har skett under senare tid. Till medarbetarna har nu, bland andra, Maria Axelsson och Jens Larsson tillkommit som projektansvariga.

I vilken mån och med vilka lösningar kan det faktum att våra behov samt vanor har förändrats tämligen radikalt under de senaste decennierna bemötas, var en av nyckelfrågorna under seminariet. Larsson gav en snabb genomgång av vissa idéer – inhemska och utländska – som avser att lösa samtida frågor om förändringar i attityder och trender. Som det ofta sägs i andra sammanhang lyftes den närmast retoriska frågan: ”Det är väl inte reglerna som förhindrar nytänkande?”

Han uppmanade till reflektion över hur livet har kommit att te sig för oss i dag och betänka hur framtida behov och önskemål kan komma att utvecklas för kommande generationer. I det ljuset kan nytänkande skapa kreativa lösningar vad gäller bostäder.

Ann-Kristin Kaplan har ett förflutet i Nacka kommun men har nu knutits till Stadshuset. Hon öppnade debatten under sitt anförande genom att be åhörarna definiera sina attityder till vilka skäl det finns för regler gällande gestaltning och byggande. Hon underströk att en bygglovschef, exempelvis, har ett ansvar att avgöra vilka projekt som kan vara rimliga inom ramen för det givna regelverket. Stockholms stad har dels rollen som fastighetsägare, dels som en byråkratisk funktion för att avgöra vilka förslag som kan förverkligas inom det givna ramverket.

Hon uppmanade till genomarbetade analyser och beskrivningar som optimalt reflekterar sådana analyser. Radikalt nytänkande förslag tar normalt sett längre tid att handlägga. Det är inte stadens ambition att prioritera en viss lösning. Staden ska snarare ta hänsyn till hur pass genomtänkt och dugligt ett förslag kan vara för att skapa en konstruktiv utveckling i bostadsbristens Stockholm.

Magdi Dobi fick sedan förmedla sin syn på kvalitetsansvar. Hon ville uppmana till utvecklingen av alternativa lösningar inom ramen för regelverket; att pröva och att försvara goda idéer. Hennes presentation genomsyrades av uppmaningen till att kämpa för en vision, trots eventuella hinder och motgångar. Dobi ville även upplysa om att regelverket egentligen inte är en rigid samling lagar och regler. Kulturen vad gäller byggande i Sverige kan visserligen upplevas så, men hon ansåg att det ofta faller tillbaka på fördomar om var makten egentligen ligger vad gäller byggande och gestaltning i vårt land, inte minst i vår huvudstad.

Entusiasm, envishet och initiativ kan vara en tillgång, om man har goda idéer. Uppgivenhet ska inte behöva bli en reaktionär hämsko inom den svenska arkitektur- och byggsektorn, framhöll hon.

– Det är inte regelverket som är ett problem, det är tillämpningen av det som kan bromsa utvecklingen, underströk Dobi.

Ytterligare en punkt som hon framförde gällde utmaningen att undersöka vad människor verkligen efterfrågar vad gäller boendeformer. Utifrån svar på sådana frågor kan en stad utvecklas på goda grunder i projekt framtagna av aktörer inom sektorer som politik, arkitektur och näringsliv.

Samtalet mellan panel och publik drog över tiden, vilket tyder på att det berörde ett angeläget ämne. En gemensam nämnare för presentatörerna utkristalliserade sig dock. Det är allas vårt ansvar – privata och offentliga aktörer – att, när så är påkallat, ifrågasätta och utmana gränser för att utveckla framtidens bostäder. BF